Då är man två dagar över tiden, sjukt frus treande! Vill så gärna att han kommer ut nu. Jag till och med sitter och längtar efter de smärtfulla värkar osv. Daniel är så lugn "han kommer när han kommer" medans jag sitter och säger "kom ut kom ut kom ut!". Han trivs väl helt enkelt bra i sin mammas lilla mage.

En sak jag är JÄVLIGT trött på är frågorna "hur är det?" "allt bra?" "några problem?" "inga värkar?". Jag förstår om en person ställer den frågan en gång men fan inte minst 10ggr per dag. Liksom för det första är värkarna igång så ser du väl fan på mig att de är igång. Det är inte precis som att jag kommer att stå med ett jätte leende på läpparna och vara hur lugn som helst. Det kommer ju vara lite mer action här hemma då.

Det är nästan jobbigt när folk tjatar om det. Det känns ju nästan som de ser på en som att det är något fel på en. Jag kan inte hjälpa att mitt barn inte vill komma ut än. Sen liksom kan de inte sluta vara så hispiga, liksom det är jag som bär på barnet, det är jag som inte får någon sömn om nätterna, det är jag som knappt kan ta mig upp från en sittande eller liggande position. Jag vill bara att folk ska sluta med att tjatat om denna bebis och kanske bara kanske tänka på mig ist och det jag går igenom.