Nu har min lilla pojk haft ont i magen i några dagar. Det är så hemskt att se honom ligga och försöka få ut sina gaser men så säger det stop. Han blir helt röd i ansiktet och får tills sig ett riktigt hjärtekrossande skrik.
Vi fick ta tempen och stoppa i rumpan på honom och stimulera tarmen. Vilken lättnad det var för honom, han fick ut fisarna och en massa bajs och han kunde sova hela natten utan några problem.
Nu har vi börjat ge honom minifrom droppar, ganska jobbigt att komma ihåg att ge dom före varje måltid medtanke på att när han är hungrig så kastar man ju bara fram bröstet. Fick ett nytt tips om ett par andra droppar med samma effekt som miniform men man ska bara ta 5 droppar per dag. Så nu ska vi pröva det ist.
Det värsta är att de sägs när bebisar har gaser i magen är det kolik, men min snälla söta pojk kan inte ha kolik. När jag tänker på kolik så tänker jag på en bebis som skriker konstant och föräldrarna får inte en lugn stund. Så är det inte alls med vår pojk utan det är varje gång han försöker pressa ut fisarna så skriker han till. Annars är han jätte lugn.

Det är ganska långtråkigt att vara hemma. Är ute och går med vagnen och det är ju hur mysigt som helst men man känner sig ändå ganska fast här.

Är det någon som vet - "Hur är det med amma offentligt? Sitter jag på ett fik och min son blir hungrig får jag amma honom där? Eller måste jag gå min väg. Folk kan väl inte begära att jag måste ha pumpat ut innan för att ha med mig när jag är ute och man kan ju inte förvänta sig att om man ammar innan man går hemifrån att den måltiden skulle räcka hur länge som helst. Så ja hur är det nu - Får jag amma var jag vill?"

Imorgon ska jag klippa mig, läängtar som fan. Tack tomas för att du bjuder på det! <3
Har inte klippt mig sen i oktober förra året så mitt hår är långt och slitet, sen ska det färgas igen. En hel makeover för mitt hår. Har alltid älskat mitt hår och tagit väl hand om det, men nu ser det verkligen förjävligt ut. Mår skit dåligt när jag tittat i speglen och ser den gräsliga färgen och de slitna topparna. Så tack ännu en gång Tomas! Hade det inte varit för dig så hade det nog gått några månader till innan jag hade fått tummarna ur röven och tagit mig till frisörren.

Det var ett tag sen man skrev här och anledningen till det är att man har äntligen blivit mamma. Min älskade son kom den 11/8 och så klart blev det en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Tänkte skriva lite om hur min förlossnings dag började och slutade.

10 Augusti -
Jag vaknade runt 11 tiden pga att mamma ringde och väckte mig. Låg kvar i sängen en stund var så himla slut, sen var det bara att gå upp äta lite och ut med Ringo. Sen blev det soffan för min del. Kände en liten svag mensvärk runt ett tiden men det var inget jag tänkte speciellt mycket på.
Sen fick jag sånt extremt sug på äpple och vandrade ner till lågpris, mensvärken blev lite kraftigare och jag började känna ett tryck neråt, men som sagt tänkte inte så mycket på det. Då var väl kl runt 14-15.
Daniel stod och arbetade med uppfarten här hemma under hela dagen.

Mensvärken gick inte över utan blev lite kraftigare men som sagt det kändes bara som mensvärk. Tiden gick och det började bli kväll och jag låg i soffan och bara vila. När klockan började närma sig 21 ungefär så började jag känna att det var små värkar. I mina ögon var det bara förvärkar eller lite sammandragningar inget mer. Eftersom jag inte har känt något sånt innan under graviditeten så tänkte jag att det måste bara vara det eftersom det gjorde ju inte alls ont utan var mer obehagligt.

Daniel kom in efter en hel dag där ute och vi la oss och tittade på en film och värkarna började kom allt mer ofta och Daniel sa till mig att börja klocka dom men inte jag inte. Det var bara förvärkar här ska inte komma någon bebis idag inte. Så jag gick in och la mig i ett bad istället.
Jag hann inte mer än att lägga mig i vattnet så gick slemproppen och jag rusar upp och ut till datan för att se om jag fick bada efter den hade gått och det fick jag. Så in igen i badet och trodde fortfarande bara att det var lite sammandragningar Så jag började raka bena och tog det lugnt. För jag hade läst att fastän slemproppen går så kan det ta flera dagar innan förlossningen sätts igång.

Helt enkelt skulle jag inte tro att det var någon förlossning på gång om inte vattnet hade gått, men jag visste ju också att vattnet inte behövde gå.

Gick upp och la mig i soffan med Daniel och myste lite. Värkarna kom ganska tätt inpå varandra så jag gick in på datan och gick in på en sida för att hålla koll på värkarna. Den räkna att 4-2min mellan dom med de var ju oregelbundna och mitt vatten har inte gått än så nej det här är ingen förlossning på gång. Jag var ganska envis.
Daniel visste vad som var på G så han gick in i duschen och rakade sig och gjorde sig redo för att åka in. Så sa han till mig att ringa förlossningsavdelningen och tillslut gjorde jag det för värkarna blev ju allt lite kraftigare.
De frågade hur långt det var mellan värkarna och ifall vattnet hade gått så sa jag att det var 4-2min mellan och hon sa *Det är bara att komma in. Vi väntar på dig.*

Klockan var väl runt 00.30 och då envisades jag om att jag skulle ut med Ringo och Daniel fick ju följa med. Vi fick stanna upp ganska många gånger för att jag var tvungen att andas, men jag gick ändå och sa att de kommer skicka hem oss om vi åker dit för detta kan inte vara värkarna.

Vi satte oss i bilen och skulle köra från hörby till lund och en sak kan jag ju säga att sitta i den jäkla bilen var det obehagligaste jag har varit med om. För när varje värk kom så visste jag inte hur jag skulle sitta.
När vi kom in till Lund och hade parkerat bilen så skulle vi gå bort till förlossningen så stod jag och kramade och lyktstolpe medans jag sa *De kommer skicka hem oss. Jag vet det. Han kommer inte komma idag.* Jag sa till och med till Daniel att inte lägga för mycket pengar i automaten för de kommer att skicka hem oss igen.
När vi kom in var klockan runt 02.00 och det visade sig att jag var öppen 4cm och ett tu tre så gick vattnet också.
Så det var bara att hoppa i den fula rocken och börja förbereda sig för det skulle visst bli en bebis idag.

De frågade vad jag ville ha för smärtlindring och jag sa att jag ville ha epiduralbedövning men ville prova lustgasen först. Klockan blev väl 03.00 något och värkarna var rejäla nu. Så jag fick lustgasen och blev helt snurrig i huvudet. Så jag fick resa mig upp och börja gå runt i rummet. Fick in säck som jag stod och lutade mig på medans jag tryckte i mig mer lustgas. Tyckte inte alls om känslan och var tvungen att försöka gå av det. Till slut var jag tvungen att lägga mig i sängen igen. Barnmorskan kom in och fråga hur det går osv och jag berätta att lustgasen funka inte, så hon gick och ringde efter narkosläkaren för min epidural. Hon satte dropp i armen på mig och jag som hatar nålar bara låg still som en sten ville bara min epidural. Ville få bort smärtan.

Värkarna blev värre och värre och jag skrek. Fyfan vad jag skrek! Helt utan smärtlindring och värkar som höll på att ta dö på mig och ingen narkosläkare. Han hade fastnat med någon annan och blev sen.

Klockan blev 04.00 och då var jag öppen 8cm. Det här går snabbt sa hon.
Helt plötsligt var droppet slut och barnmorskan säger *Oj det gick ju lite snabbt*. Så då ville de få mig att gå och kissa för att huvudet skulle få mer plats, men hur fan skulle jag kunna kissa med den smärtan och med det trycket? Så då blev det en slang och så fick de tömma blåsan.

När klockan var runt 05.00 kom äntligen min narkosläkare och skulle stoppa in min epidural. Värkarna var så hemska. Jag kramade Daniels händer så hårt jag bara kunde och försökte han ta dom ifrån mig skrek jag ännu högre. Jag var verkligen hemsk vid detta tillfället. När epiduralen äntligen tog så var det som en dröm!! Värkarna lättade men trycket var ju såklart kvar och ont gjorde det ju fortfarande men denna smärtan gick att hantera. Jag sluta skrika iallafall.

Runt 06.00 säger jag till barnmorskan att det känns som att jag måste gå på toa och göra nr2 och det är ganska bråttom, då tar hon sig en titt och nej säger hon. Lillemans huvud låg enda ner så man kunde se det. Så det var baraför mig att börja krysta och där började de obehagligaste jag någonsin har varit med om.

Klockan 07.00 var det byte och min kära barnmorska och undersköterska som hade varit med hela natten var tvungna att gå och in kom två nya. Det var den värsta jävla barnmorskan jag har varit med om. Dom första som var där lät mig få ha det som jag ville. Ville jag föda i en position skulle jag få föda i den men den här nya barnmorskan tjtat på mig att göra något som jag sa till henne att jag inte kunde men ändå fortsatte hon att tjata på mig. Jag ligger och försöker trycka ut min unge fan vill jag väl inte ha någon som tjatar på mig om något jag säger jag inte kan göra.
Iallafall till slut får man ut halva huvudet men pga av att de hade satt en sladd på hans huvud för att kontrollera hans hjärta och börja pilla med den så tryckte jag tillbaka huvudet för de gjorde svin ont. Jag frågar henne hur många krystningar jag har kvar så svarar hon mig med två. Nästa värk kom och där kom hela min pojk också.

En skrikig liten underbar pojk las sedan på bröstet. Den känslan, "han är här, mitt barn, välkommen till världen"

11 augusti kl 07.35 - vikt 3440g - 51cm lång

Då är man två dagar över tiden, sjukt frus treande! Vill så gärna att han kommer ut nu. Jag till och med sitter och längtar efter de smärtfulla värkar osv. Daniel är så lugn "han kommer när han kommer" medans jag sitter och säger "kom ut kom ut kom ut!". Han trivs väl helt enkelt bra i sin mammas lilla mage.

En sak jag är JÄVLIGT trött på är frågorna "hur är det?" "allt bra?" "några problem?" "inga värkar?". Jag förstår om en person ställer den frågan en gång men fan inte minst 10ggr per dag. Liksom för det första är värkarna igång så ser du väl fan på mig att de är igång. Det är inte precis som att jag kommer att stå med ett jätte leende på läpparna och vara hur lugn som helst. Det kommer ju vara lite mer action här hemma då.

Det är nästan jobbigt när folk tjatar om det. Det känns ju nästan som de ser på en som att det är något fel på en. Jag kan inte hjälpa att mitt barn inte vill komma ut än. Sen liksom kan de inte sluta vara så hispiga, liksom det är jag som bär på barnet, det är jag som inte får någon sömn om nätterna, det är jag som knappt kan ta mig upp från en sittande eller liggande position. Jag vill bara att folk ska sluta med att tjatat om denna bebis och kanske bara kanske tänka på mig ist och det jag går igenom.

Nu har det gått ungefär en vecka sen jag vaknade upp med att min ringringer gjorde så himla ont. Det låser sig varje gång jag försöker böja det och knakar och gör fruktansvärt ont. Vet i fan vad jag har gjort med det, men det blir bara värre och värre. Den vill helt enkelt inte hänga med de andra fingrarna när jag rör på dom. Jag hoppas att det går över snart. Tänker fan inte åka in till sjukan pga av ett låsande,knakade, enormt obehagligt ont finger.

Imorgon är det beräknad BF men inte för jag tror att lilleman kommer vilja titta ut då. Tror iallafall att han kommer stanna i magen ungefär en vecka till.

Känner mig helt slut i sinnet. Får ingen bra sömn om nätterna, sover 20min sen vaknar man och är vaken i en timme innan man somnar om igen för kanske en halv timme max. Så hålls det på hela natten. Jag är så himla trött, förstår inte vad det är som får mig till att orka hålla igång. Har nästan precis kommit hem från en lång runda med Ringo. Försöker gå med honom så mycket som möjligt. Jag undrar hur det kommer bli sen när lilleman har kommit. Kommer ju inte kunna gå ut med honom lika ofta.

Nu sitter man här i soffan och väntar på att Daniel ska komma hem. Känner bara för att mysa ner mig i hans famn.

Snälla bebis kom snart!

Igår var det en lång dag. Var igång hela dagen, inget vilande alls. Vaknade lite över tio på morgonen, drack en kopp kaffe sen gick ut med Ringo en runda. Sen åkte jag och Daniel direkt in till Jula i Lund och köpte lite saker till bilen. Sen blev det en tur till jobb fick i oss lite mat och mjukglass. När vi kom hem väntade Nela och Jarek de skulle få några buskar av oss. Ringo var ju super glad för de hade med sig hans lilla "flickvän" så det blev en massa lek för de två. Efter de hade gått åkte vi ner och handlade lite mat sedan kom Robban och Marie. Det blev lite prat och mat sedan åkte de hem. Daniel blev klar med dragkroken på bilen och var ganska stolt. Själv var man helt trött och lilleman bara tryckte och hade sig. Ont gjorde det, men jag tänkte fan inte lägga mig ner och vila. Den lilla smärtan tar mig ett steg närmre min son så jag skulle stå ut den.

Fick även veta att Stig hade varit och lämnat en kuvert hemma hos min mormor och morfar med 1200kr i. 1200? Alltså den mannen är skylldig mig 4500kr! Snacka om att jag blev lack. Jag vill inte ha hans skit pengar om det nu inte är rätt summa. Som jag sa till Daniel att jag kan ta emot dom 1200 men då får han fanimej ge tillbaka min diskmaskin som nu kostade oss några tusen. Alltså den snåla jävla gubb helveten! Jag skäms över att vara en del av den släkten. Jag har aldrig varit snål i hela mitt liv. Jag delar mig och hjälper de som behöver hjälp och tvekar aldrig när de så gäller. Nä usch! Arg blir man!

Nu är det bara tre dagar kvar till beräknad BF. Nervositeten har ju grymt börjat öka och längtan efter att bara få ha han liggandes i ens famn är ju ännu större. Jag försöker hålla de positiva tankarna uppe, inte så mycket på själva förlossningen utan mer på vad som händer direkt efter. Som de säger att all smärta försvinner så fort han kommer ut. Det är den bilden jag har i mitt huvud och det är den bilden jag fokuserar mig på. Att lilleman ligger där i fanmnen och där står vi som två stolta föräldrar. Den lyckan helt enkelt. Åh vad jag längtar!