Har inte mått speciellt bra under kvällen. Har mått lite illa och haft sån värk längre ner i magen, nästan som mensvärk. Sen har han tryckt på nästan hela kvällen. Har bara legat i soffan och ungefär tyckt synd om mig själv.
Jag kan inte förstå att det snart är dags. Ju mer det trycker på såhär och den lilla värken som jag har nu och att jag tycker att den är obehglig så undrar jag hur det kommer gå för mig när de riktiga värkarna startar. Jag börjar smått fasa för det. På fredag är det mitt sista besök hos BM och jag kan knappt förstå det heller. Det känns inte alls som att det var länge sen jag ringde dit första gången och berättade att jag var gravid. Tiden har gått så fort.
Tänk ändå den 4 december tog jag mitt första test. Jag var ledig den dagen och Denize skulle komma ner från halmstad. Klockan var väl runt 8 på morgonen och Daniel var redan på jobb. Han visste inte om att jag hade köpt hem ett test för jag skämdes nästan för att berätta det, vet inte varför. Sen om det hade varit negativt hade jag nog inte ens berättat för honom att jag hade tagit det. Men han misstänkte det ju redan eftersom jag klagade över mina extremt ömmande bröst och att mensen var sen nägra veckor. Men så fort efter jag hade tagit testet och det visade två streck blev jag helt till mig. Jag kunde verkligen inte förstå det! Jag ringde upp honom och berättade det och sa att jag inte litade på stickan och jag ville köpa ett test till. Smått stirrig var jag också och han var helt lugn. Jag träffade Denize och vi åkte ner till Malmö för att fika gick in på apoteket och köpte ett två pack med gravidittetstest, så åkte vi hem till Camilla och tog ett där. Ett plus kom fram på den. Kunde knappt tro det heller, men glad var jag. Nästa morgon när jag vaknade gjorde jag det sista och yttligare ett plus ringde Daniel och sa att detta visade också ett plus. Så när han kom hem det första han gjorde var att ta mina cigaretter, sen var det slut med det. Fan vad jag hatade honom då.
Jag glömmer heller inte första gången vi var på ultraljudet, vilken känsla det var att se de lilla livet där inne. Jag kommer ihåg att jag fick tårar i ögonen. Gud vad jag kommer sakna denna tiden att vara gravid, det har varit en riktigt resa. Första sparkarna, hickan, rörelserna, magen helt enkelt allt. Men vilken känsla det kommer att vara att äntligen få hålla honom i sin famn. Få känna hans hud emot min. Som jag sa när jag kände han röra sig första gången "det är så hemskt att han kan röra mig men jag kan inte nå honom" men snart kan jag. Och när jag väl lägger mina händer som min son så kommer jag aldrig släppa honom.
Tänk - min son - vår son - vår famiilj.